Idag fick jag in ett foto från mammas och pappas bröllop 1939. Mamma hade prästkragar och blåklint i sin bröllopsbukett. Och hon bar en ljusblå klänning. Brudnäbb var mammas halvsyster Ylva.

Jag hittade oxå ett gammalt tidningsurklipp från 1946, där det var en artikel om pappas företag i turistsovenirer. Pappa uttalar sig i artikeln över svårigheten, att få tag i unga pojkar, som kunde jobba åt honom...

Min bror Jan blev allt riktigt borskämd. Han kunde linda sin pappa om lillfingret hur lätt som helst. T ex har det berättats för mig, att han kunde vakna på natten och kräva att pappa skulle gå upp och ut och skjudsa honom i skottkärran!! Och pappa gjorde som hans son bestämt - mitt i natten!! Pappa hade alltid svårt att säga nej.

Den 15 augusti 1943 föddes min nästa bror Hans Inge - kallad Hans - eller Lillebror. Och den 25 juli 1945 var det min tur att komma till världen. 14 dagar innan atombomben i Hiroschima fälldes.... Nog kan jag undra, om mamma hade ångesttankar om hur världen utvecklades. Eller hade hon kanske fullt upp med hem och barn? TV var ju ännu inte uppfunnet, så hon fick inga synliga bilder av världens eländen....

När jag föddes, lämnades Hans till vår faster Helga och farbror Lars. Det var nog ingen hit - faster Helga - som kom från Ryssland - var ingen snäll faster.... Men det ansågs väl, att mamma inte orkade. Och att min pappa - en karl - skulle rycka in och ta hand om sina barn - nä, nä det gick väl inte an....

Men 1949 var mamma gravid igen. Och hon var tydligen rätt "klen". Hon hade fel på sköldkörteln - ämnesomsättningen - och hade gått upp ordentligt i vikt. Hon blev beviljad abort och lades in på Vilhelmina sjukstuga veckan efter, att jag kom hem från en vistelse där. Doktor Björkman utförde skrapningen, men råkade då perforera livmodern!! Hon fick bukhinneinflammation och avled kl 6.30 den 1 oktober 1949.

Detta var säkert fruktansvärt för min pappa. Kan tänka mig, att mycket dåligt samvete fanns hos honom - på den tiden var de ju mannen som gjorde kvinnan gravid. Där stod han ensam med tre barn, ett stort hus och till på köpet var han arbeslös. Dom hade dragit in slöjdlärartjänsten i Malgovik.

Säkert fick han rätt mycket hjälp från grannar och släkt - bl a farmor så klart, men även min moster Majken kom farande. Min mamma hade under sina sista dagar i livet uttryckt en önskan om, att min moster skulle få adoptera mig. (hon var barnlös)  Men det motsatte sig min pappa. Jag har hört olika berättelser, om hur det berättades för oss, att vår mamma var död. Att pappa t ex tog med sig Jan ner i källaren och talade med honom om vad som hänt. Och Janne klättrade upp i skorssten och satt där och skrek och grät, så det hördes över hela byn. Chockad får man förmoda.

Vi fick hem en slags hemsamarit, som bodde hos oss och tog hand om ruljansen - Elisabeth hette hon. Och pappa fick en slöjdlärartjänst utanför Stockholm, så han lämnade allt. Så småningom blev pappa och Elisabeth ett par. Pappa var ju en riktig kvinnotjusare och hade även "prasslat" medan mamma levde. Troligtvis även med min moster - har jag kommit fram till, när jag lagt ihop två och två.

Fortsättning följer....